mjuka doften av syren

Så jag vaknar av en känsla som är
 lite för stor.
Den lämnar mig inte ifred
utan hänger sig kvar,
lite för stor.
Världen där ute rör sig, 
vinden får knutarna att sjunga &
skorstenen att lämna ett dovt ljud i rummet.
I mitt huvud gungar vinden timmerkåken sakta 
i en egen takt som jag inte 
heller 
får vara med & bestämma.
Men jag vet att den inte vaggar,
den väcker. 

Så jag tar tröjan, 
den som värmer 
på ett större sätt, 
för den påminner om 
något annat.
Sen är jag ute i vinden.
Det är kallare nu, 
även om solen lyser mellan molnen. 

Vattnet rör sig i ett vimmel, 
i ett mönster som inte går att se.
Ger en känsla som inte heller går att se.
Så som alla andra.
Där kryper jag ihop,
på bryggan.
Egentligen är mörkret så mycket bättre än 
ljuset, 
i ljuset får jag inte vara ifred.
Fast ändå är det ljuset jag vill vara i, 
för där finns något som jag aldrig vill vara utan.

~
Nu är jag här igen, 
fast det är en ny plats.
Här känner jag inte igen någonting, 
men inget har förändrats.
Jag är densamma, vem annars?

Men jag lyckas dra fram något nytt,
ja, tänk att jag lyckas...
Lyckas vara så 
otroligt splittrad
samtidigt som jag 
aldrig har varit så hel.

Att jag lyckas känna mig så trygg 
fast jag är så rädd. 
Livrädd.
För allt det jag kan påverka.
För allt jag inte kan rubba, 
som är utom räckhåll. 
Livrädd, för att tappa något som är större,
större än jag själv förstår. 

Ja, tänk att jag lyckas.
Att jag lyckas bära på en saknad som är 
så mycket större, 
större än mig.
En längtan ännu större.

Nu är jag här igen,
på en plats jag aldrig varit på
som jag inte trodde fanns. 
Men jag är här 
& jag känner den mjuka doften av 
syrén. 


& frågan jag ställer mig själv,
den där lite kyliga natten.
Natten med solen högt på himlen,
med en tröja som sticks på ett skönt sätt.
Den frågan värmer & får mig att le,

för varför göra det lätt
när det kan vara svårt?


Kommentarer

  1. Fina, fina Lisa! Så hängivet du klär livet med ord <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar