Vaken om natten

Jag hittade ingen trygg 

famn

bland kuddarna inatt.

Inga tillräckligt 

sövande ljud.

Jag har sett hur stjärnorna sakta 

smält 

i den djupblå himlen 

som sakta skiftat 

till gryning.

Solen har jagat bort dimman från ängarna.

Den tränger nu igenom de

färgade löven 

som på en turordning 

dansar 

ner till marken.

Jag har hunnit se hur även den här 

natten har 

passerat,

utan att hitta nån trygg famn 

hos kuddarna.

Tänk vilka människor det finns.

Jag har fantastiska 

människor,

vänner

Dessa vänner

 gör att jag har en 

fantastisk familj,

som är lite större. 

De hjälper mig,

fast ingen kan hjälpa mig.

De bryr sig, 

fast ingen egentligen borde.

De bryter sig genom kaoset,

de tar sig tid.

Tänk vilka människor det finns.

När jag inte längre orkar,

försöker de ge mig energi.

När mina ord

brinner i mig,

lyssnar de.

När min tystnad

lägger sig,

slipper jag känna mig 

ensam.

Därför blir jag så arg,

att det finns 

någonting

någonting 

som äter upp mig

som är

 smärta, hopplöshet 

& drömmar som 

fimpas. 

Hur kan det ens finnas en plats för det, 

för det här 

någonting?

När jag har så fantastiska människor?

Det är en värld jag inte kan förstå,

när jag ligger här.

Vaken om natten.

När jag försiktigt vrider

en söndervärkt kropp 

för att hitta en 

famn 

bland det mjuka kuddarna.

Det är en värld jag inte kan förstå.