Camouflagen

Jag drar på mig camouflagen,

osynligheten i vinterlandskapet. 

En vit klädnad, 

som hänger pösigt över min kropp. 

En osynlighet i vinterlandskapet. 

Jag knyter på mig kängorna. 

Dom där stora, 

med en liten näbb. 

Ullen värmer direkt,

i den kalla vinterdagen. 

Jag tar fram studsare, 

i hopp om att få 

ett läge. 

Om att få se den mörka gestalten.

I ett snötyngt träd. 

Jag kliver ur bilen, 

stänger dörren mycket tyst.

Tar på mig skidorna av 

gyllene trä.

Jag hoppas på ett läge,

eller bara en stund 

i glömskan. 

Få glömma den värld som jag befinner mig i,

få glömma allt som inte går. 

Allt som händer utom kontroll, 

Allt jag dagligen kämpar emot.

Fastän jag vet att det inte spelar någon roll

om jag kämpar emot,

det är oundvikligt & kommer ändå. 

Men vi tar den sen, 

i alla fall idag. 

De breda skidorna glider över snön,

jag är ensam. 

Vi åker åt olika håll,

alla i hopp om ett läge. 

Jag kliver fram i den luftiga snön. 

Stirrar på trädkronorna, 

i hopp om ett läge. 

Solen tittar fram, 

det var så länge sen vi sågs, min vän.

tänker jag och stannar en stund. 

Blundar till i den orangea världen.

Då kommer en smäll. 

& jag kämpar emot

& hoppas att vi kan ta det här 

sen. 

Smällarna i kroppen pressar ut 

silverstänkta tårar ur min ögonvrå

& andetagen fastnar. 

Jag kämpar emot 

& hoppas att vi kan ta det här sen. 

Öppnar ögonen,

fäster blicken & tar ett steg till. 

Träden löser av varandra, 

ingen varelse syns i kikarsiktet. 

Vänder om, 

medan jag fortfarande kan. 

Smällarna väntar inte, 

de tar de inte sen. 

Oavsett hur jag kämpar emot. 

Vi möts upp,

jag blir räddad. 

Skidorna spänns av igen.

Jag försöker samla ihop alla mina 

delar. 

Försöker andas, 

men andetagen fastnar. 

Där i baksätet på en bil, 

medans himlen färgas mörk. 

Min vän har gått för dagen, 

men jag är glad åt den stund vi fick. 

Bredvid mig söker en hand min. 

En välbekant hand. 

Min trygghet. 

Tror ingen någonsin kommer förstå, 

hur mycket den handen betyder.

Den värmen mina kalla,

trasiga fingrar. 

Något limmas ihop 

för en sekund

& andetaget lossnar. 

Jag drar av mig camouflagen.

Blir synlig igen för världen. 

Vart har jag varit? 

Vad har hänt? 

Så lång tid & jag har inte haft ett enda ord. 

Ändå är ni några som är kvar här. 

Som väntar på att camouflagen 

ska tas av. 

Jag vet vad som kommer efter en sådan dag.

Hur kroppen kommer slitas i bitar,

från insidan. 

Jag vet hur det inte går att fly, 

jag vet också att stormen kommer

lägga sig igen. 

Men det är skrämmande att inte ha 

kontrollen. 

Att inte få bestämma själv. 

Att inte vara jag längre.

Istället för att försvinna ner i det mörkret,

igen,

försöker jag se. 

Se allt det andra. 

Att jag fick träffa solen, min vän. 

Få åka dit man åker när man åker 

hem. 

Bli räddad av en familj. 

Få värmas av min trygghet

& vila en stund i hans famn. 

Att jag ändå kunnat ta på mig camouflagen 

& fått försvinna till den 

riktiga världen. 

Även om det bara är för en stund. 

Jag knyter av mig kängorna. 

Ställer tillbaka studsaren. 

Viker ihop camouflagen. 

Blir åter synlig, 

i vinterlandskapet.

(Tack för att ni fortfarande är några som finns här)