Hon som redan har sett.

Hon dök upp i dörröppningen 

& lät blicken söka sig över

det tomma rummet.

Hennes blick fastnade på mig, 

några sekunder,

sedan gled den vidare.

Jag satt där på min plats,

med benen i kors,

armbågen på ryggstödet

& huvudet lutat mot handen.

Jag log,

för hela hon var något att le åt.

Hon är en vacker människa,

som är så 

mån

om alla,

eller i alla fall om mig, 

det är det intrycket hon lämnar hos mig

& jag känner henne inte ens.

Hon började försiktigt att ta steg in i rummet.

Den fria handen sökte något stöd.

En bänkyta,

en stol,

kanske något bord.

När hon kom till rummets mitt,

då la hon sin blick på mig igen.

Jag behövde bara röra på mig lite

Jag log igen 

& nickade.

Jag vet.

Hon fortsatte att prata.

Att använda orden som att vi var 

bekanta.

Tillslut satte hon sig ner

i den mjuka soffan.

Bredvid mig.

Hennes mjuka snälla ögon talade 

lika mycket som de ord hon

valde.

Det finns en längtan efter något annat,

något hon inte kan berätta, 

för det finns ingen som 

förstår.

Något som man inte kan säga.

Men hon säger det ändå. 

De drömmar som kommer om natten,

de berättar för henne om 

de som alla nån gång ska möta.

De drömmarna väcker en längtan

som ingen annan förstår. 

Hon berättar för mig om livet.

Hur allt har rullat förbi.

om åren som byggt upp 

ett liv.

Hon ser på mig, 

med ögon som läser av, 

lite mer än jag vill. 

Jag blir lite orolig för vad hon ska se.

För jag tror att hon ska se

något som jag har innanför,

som jag inte vill att 

någon fler ska få se.

För jag vet hur det gick sist. 

& de vill jag inte vara

med om igen.

Men hon har redan sett

det hon behöver.

Du har alltid haft något.

Säger hon med blicken fastsvetsad i min, 

med hennes sköra hand på min.

Du är något annat.

Du är så vacker.

Det har jag alltid tyckt om dig,

du är så otroligt vacker.

Hennes ögon vacklar lite

& jag försöker hitta några

ord att svara med. 

Hon frågar vad jag längtar efter, 

men hon vet redan svaret. 

För hon har redan sett vad

hon behöver.

Det är ett samtal där jag 

inte behöver bekänna.

Där jag inte behöver

delge, 

hah, för hon har ju 

redan sett. 

Hur kan hon det?

Så säger hon ord

som stannar kvar

för de träffar.

Tills hon vänder blicken mot rummet,

där står han & väntar 

tålmodigt.

Jag måste gå nu, 

se, han väntar på mig.

Så kramar hon min hand

& hennes blick 

den lämnar min. 

& jag känner mig mer vilse än innan.