Stjärnorna som klär din himmel

Åh kära oktober,

den underbara hösten. 

Det är en mulen kväll.

Frosten drar sig till svackorna,

där får den vila ifred.

Vi tar oss till en plats,

en allt för 

bekant plats.

Vi är bara två,

vi behöver inte särskilt många ord.

Jag hade behövt stjärnhimlen ikväll,

men den gömmer sig något 

bakom molnen.

Trots det ser man de dansande skuggorna

där uppe, 

där bakom.

Det skiftar, dansar, 

lurar. 

& lyckas tvinga sig genom molnen.

Ja norrskenet är där.

& några stjärnor 

lyckas även de.

Jag andas in himlen 

& andas ut stjärnorna. 

Det är mina andetag som klär din himmel ikväll.

Jag andas in

& en tanke passerar.

Det där med att lämna, 

något eller någon,

men inte riktigt gå?

Avsked.

Man överger inte 

det man vill

behålla. 

Förlust.

Det är som att gå ifrån den enda 

platsen du faktiskt vill vara på.

Som att gå & återvända,

samtidigt.

Frosten drar sig till svackorna

& jag fortsätter andas.

Stjärnhimlen träder fram.

Nästa tanke.

Reaktioner handlar inte alltid om försvar.

Men orden som jag får

kastade mot mig,

de skär,

frågorna skrämmer.

Det är ju det jag är livrädd för.

De här frågorna river redan i mig. 

De har jag redan ställt.

Men om det inte finns några alternativ,

då är det inte mycket att välja på. 

& dessa frågor är 

mina.

Tanken lämnar.

Ännu ett djupt andetag.

Jag suckar lite, 

vänder blicken mot det

fladdrande ljuset 

bakom de skingrande molnen.

Jag vet att jag inte är positiv,

att jag inte ser framåt. 

Det finns anledningar för det nu.

& just nu, 

tänker jag inte vara det 

för någon annan. 

Det betyder inte att jag blir inte

positiv igen. 

Frosten söker sig till svackorna.

tankarna är svåra att samla

som du hör.

De kryper överallt,

försvinner iväg.

Hade behövt ett koppel.

Så innan jag söker mig ner,

mot svackorna.

Frosten.

Innan jag stänger dörren om mig,

tänder ljus i mörkret.

Innan det

Så 

Jag andas in himlen, 

molnen. 

& med en suck 

andas jag ut stjärnor.

Stjärnorna som klär din himmel.