Dagarna som går.

Igår fall det tyst

regnet.

Det föll på det bleka plåttaket,

samtidigt som jag 

envist

överröstade det med

alla höga toner.

Samtidigt 

som rummen 

fortsatte sin förändring 

i stugan. 

Samtidigt 

som ord kom

resande

 från en plats 

rätt långt härifrån. 

Idag spred sig ljuset

varmt & ombonat.

Solen värmde min hud,

samtidigt

som den spred en doft 

av varm jord omkring sig.

Den spred också en varmare 

ton, värmde upp alla färger.

Men idag kom inga resande ord.

Så imorgon,

vad väntar då?

Väntan, längtan? 

De tar sig alltför lätt förbi

tålamodet.

För vad väntar imorgon?

Nästa vecka?

Om några år? 

Hur mycket ska min hjärna

hinna

tänka på något jag inte

har en aning om? 

Det är ibland rätt

imponerande.

För i mitt huvud spelas det upp en film,

där du är inblandad,

du lilla människa. 

Är jag med i din film?