att gå i regnet

Så vad hände här?

När började tiden förändras?

Så helt var det rött, grönt, gult.

Knastrar under sulorna, 

en dov doft av mossa.

Löv som bara virvlar.

Mina tankar drar sig till andra saker än bara höst.

Om hur man kan måsta acceptera saker i livet.

Saker som sällan är helt välkomnade. 

Jag läser en bok, 

en klok bok. 

Den ska hjälpa & försöka förstå, 

när ingen annan riktigt kan.

I det första kapitlet står det om att acceptera.

Du ska acceptera något du inte kan rå över.

En övning som tillkom efter kloka ord var att ta en promenad i ösregn.

Du ska gå & du ska inte påverkas av regnet.

Du ska inte försöka dra jackan närmare kroppen.

Du ska inte ta på dig huvan.

Du ska inte ens försöka stoppa regnet som rinner ner i dina ögon.

Du ska gå, utan att låta regnet hindra dig.

Du ska acceptera regnet.

Jag skulle vilja säga att det är mot människans natur.

Kan vi göra någonting, då försöker vi med det.

Men det finns saker som vi inte kan påverka.

Vi kan inte göra så att det slutar regna.

Vi kan inte skapa solsken.

Vi kan inte förhindra att bli blöta, 

om vi inte gömmer oss ifrån regnet.

Men då har vi inte accepterat. 

Då har vi gått undan,

flytt.

Jag vet vad jag behöver acceptera, 

det är av den anledningen som jag läser den här boken.

Men jag kom på mig själv med att tänka

att alla har vi något vi måste acceptera, 

något som vi inte kan påverka,

något som vi vill fly ifrån,

men då kommer den här saken ta över, 

hindra 

&

förminska oss.

Vad flyr du ifrån? 

Vad är ditt regn?

Jag ska, 

nästa gång det regnar kraftigt,

göra den här övningen. 

För att acceptera, det är mot min natur.

Jag vill kämpa,

men istället blir det att fly.

Så det kanske är dags att 

gå i regnet?